Sitter nu på flygplatsen i Hong Kong om en timme är det dags att checka in. Vi lämnade Hailing Island på Fredag morgon för att åka buss till Guangzou där vi sovit en natt på hotell. I morse tog vi oss till tågstationen för att ta tåget till Hong Kong. Det ska bli skönt att komma hem, det har varit ett intensivt resdygn och det är ganska långt kvar. Jag har skrivit det tidigare, men jag bara måste upprepa det. Det har varit helt fantastiskt att uppleva detta och göra denna resa. Att få uppleva det med våra adoptionskompisar har gjort det till en ännu större upplevelse. Jag är också så stolt över min familj som jag älskar så otroligt mycket, och jag vågar påstå att den resa förändrat oss. Hur vet jag inte än....
Vi har nu tillbringat fem dagar här på denna fantastiska ö som har så många ansikten och äventyr. Idag har vi varit på en helt öde strand och då menar jag verkligen helt öde. Vi har kastat oss i de höga vågorna och låtit oss spolas upp på stranden, precis som Robinson Crouse en gång gjorde för länge sedan. Vi har letat tomma kokosnötskal spanat efter krabbor som springer fort som bara den. Som kontrast till detta ligger staden här på ön med sina trånga gränder marknader och vimmel. Hur känns det nu då? Vi är så uppfyllda av allt vi upplevt på resan att det är svårt att greppa. I morgon påbörjar vi vår långa resa hem till Sverige. Det ska bli skönt att åka hem men vi har också så svårt att lämna det vi tagit som självklart. Hur kommer det att kännas att förstå vad alla säger? Hur kommer det att kännas att inte behöva använda teckenspråk när man vill bli förstådd? Hur kommer det att kännas att ingen bäddar ens säng? Hur känns det när ingen stoppar en för att ta bilder? Det har hänt vid ett flertal tillfällen. Jag är så glad att vi blivit vänligt bemötta och känner mej stolt över att Ella kommer från detta stora land!
Här på Hailing Island som för övrigt kallas orientens Hawaii är det ett lite lungnare tempo. Ön har två sidor, på den ena sidan är det vidsträckta stränder och den andra sidan präglas av en enorm fiskehamn med båtar i alla möjliga storlekar. Vad gäller badlivet här så har det varit lite tunnsått med det då det råder badförbud eftersom det är farliga undervattensströmmar. Här kommer en bild på badvakten som inte ens är särskilt förtjust i killarna som simmat ut med fiskenät.
I de gamla delarna är det ett myller av små gator, affärer, marknader och ständigt dessa mopeder. Niklas i vår grupp passade på att klippa sej. Han kom ut i en härlig popstjärnefrissa ala``60 tal mycket tuff. Vi gick in i en supermarket för att köpa lite tilltugg till barnen. Vi hittade chips och nötter och dessa chilikryddade hönsfötter. Man ser riktigt framför sej medelsvenssonfamiljen som har fredagsmys!
Sista dagen i Yangjiang så hade vår guide lämnat oss, men vi ville se mer av stan! Sagt och gjort så haffade vi en moppetaxi och hoppade på. Trafikvett står nog inte på schemat i skolan för man kör gärna mot rött, mot trafiken och gångtrafikanter kör man nästan över eller försöker tuta ihjäl!!! VVi åkte tillsamans med våra vänner från Blekinge. De åkte först och jag pekade på deras moppetaxi och sa i bästa James Bond stil "follow that car", underbar känsla. Att sitta där i taxin och få alla dofter i näsan och höra allt tutande, ropande och känna att det nästan var som att sätta sej i en karusell på ett nöjesfält. Efter en stund bad vi att få stiga av. Vi undersökte de kvarter vi hamnat i och hittade ytterliggare några knivar vi köpte. Det kurrade i magen och vi hittade ett hak där vi käkade lunch. Gott och prisvärt!
Förutom drakar så är man kända för att vara duktiga på att tillverka knivar och saxar här i regionen. Vi fick först en snabblektion i kinas historia. Provsitta en kejsartron banka på jättetrummor och leka med jätteknivar. Undertecknad hade särskilt roligt med jätteknivarna och kejsarhattarna men överlät trummandet till tjejerna.
Tråkigt nog var inte hattarna till försäljning men det var knivarna i butiken. Ett tiotal olika knivar fick vi handlat i butiken innan vi lämnade stället nöjda och belåtna.
I Yangjiang är det ett stort folknöje att flyga drake. Att tävla i det är ett ännu större nöje. Vi åkte till ett drakmuseeum, ja det finns faktiskt sådana. Där hängde en massa drakar i taket. Långa drakar breda drakar och små drakar. Vi fick också tillfället att flyga drake själva, vilket visade sej vara svårt då det inte blåste särskilt mycket. Alla kämpade som bara den och det var oerhört svettigt. Även våra guider kämpade ihärdigt.
Här i Yangjiang har vi nästan ätit våra måltider på hotellet i ett så kallat viprum, där bara vi har suttit runt ett bord med en stor snurrskiva. En efter en har rätterna kommit in, nästan som ett smörgåsbord fast med lite annorlunda rätter. Det har varit gott mestadels, fast lite smaklöst. Några rätter har dock stuckit ut. Heta jätteräkor i koriander och hör och häpna friterade ostron!
Idag på förmiddagen lämnade vi Yangjiang för en dryg timmes bussresa söderut. Här är varmt, mycket varm, rent helvetiskt varmt och mycket vackert. Jag har varit lite slö på att uppdatera. Håll utkik för nu kommer det mycket från våra äventyr i Yangjiang. Håll tillgodo med en bild på havet och en på hotellet. Vi bor på femtonde våningen, med en makalös utsikt.
På bilden ser ni våra guldklimpar tillsamans med två nannies som jobbade när tjejerna bodde där. Även om de inte kände igen dom så blev de glada och såg väldigt stolta ut när de fick syn på dom. När vi kom till småbarnsavdelningen så hade det precis varit mat och man höll på att byta blöjor. Det var rent och snyggt överallt och det verkade vara tillräckligt med personal. Det kändes konstigt att veta att Ella har legat i någon av de sängarna. Jag andades ut, för jag tyckte att det var ett fint barnhem där man verkade göra sitt yttersta för att barnen skulle ha det så bra så möjligt. Vi har många gånger undrat hur Ella hade det under sitt första år och nu har man fått en liten inblick i hur det kan vara på ett barnhem. Innan vi lämnade så tackade vi för det de gjort för våra barn. Det rann några tårar här och där.
Efter besöket gick vi ut och åt lunch med Ms Hung och direktören Mr Cai. Tjejerna passade på att överlämna en present till Mr Cai. Det kändes lite som en lättnad att det var över, det var trots allt en anspänning. Tjejerna verkade också nöjda.
Så var det dags att besöka barnhemmet där Ella tillbringade sitt första år. Jag (Fredrik) vaknade tidigt och snurrade runt i sängen och kunde inte somna om. Hade en liten klump i magen hur skulle vi reagera när vi kom dit hur skulle Ella reagera? Tankarna rusade i huvudet har vi gjort rätt som har rest tillbaka, tänk om barnhemmet är hemskt och vanskött? Efter frukost samlades hela gruppen utanför hotellet och bussen hämtade upp oss. Efter en oväntat kort bussresa, ja rent av promenadavstånd. Var vi framme. Som ni ser på bilden så såg det fint ut i alla fall. Vi möttes av Ms Hung som är barnhemmets manager. Vi fick sitta ner och Ms Hung presenterade barnhemmet och dess verksamhet. En sak som vi inte visste var att man ofta kombinerar barnhem med äldreboende, så också här. Hon berättade också att det finns 50-60 barn döpta till "Yang Xiao"som alla är födda 2003. Jag började naturligtvis tänka att de finns över hela världen "syskonen" Xiao. Efter en halvtimme bröt vi upp för att gå till den avdelning där våra barn bott. På vägen så såg vi en tavla med bilder på barn som skickat hälsningar till "sitt" barnhem.
Vi gick ut en sväng för att handla lite godis, frukt och dricka. Vi gick längs en större gata för att hitta en supermarket. Jag tittade in i en tvärgata och där såg jag en liten affär. Vi svängde in på gatan och fick handlat i affären. När vi sen stod utanför tittade vi oss omkring då såg vi gaturestauranger där maten lagades på trottoaren. Vi såg burar med hundar i. Det är alltså sant, cantoneser äter allt med fyra ben utom bord och stolar. Vi fortsatte längs gatan och vi kunde se människor som sorterade sopor och letade mat. Det var hjärtskärande och tragiskt. Det är tydligen inte alla som får ta del av det kinesiska undret. Det blev lite som en örfil, har aldrig sett detta tidigare i Kina. Tyvärr finns det en baksida i alla samhällen så ock i Kina.
Halv nio dök vår guide Cathy upp utanför hotellet och 15 glada och förväntansfulla personer steg på bussen. Det kändes lite häftigt att tjejerna faktiskt åkt denna sträckan tidigare i motsatt riktning för att lämnas över till oss för nio år sedan. Efter en bra stund var vi ute på landsbygden och kunde blicka ut över ris och spannmålsfält. resan tog drygt fyra timmar inklusive en kort toapaus. Tjejerna passade på att kolla på film (natt på museet).
Efter att vi checkat in och borstat av resdammet så käkade vi en god kinesisk lunch. Vi fick också chansen att prata lite med vår guide Cathy. Vi kom att prata om ett barns politiken. Hon sa att hennes föräldrar hade bra jobb inom staten, men den dagen då hon fick en lillebror fick båda föräldrarna sparken och kommer aldrig mer att få jobba inom staten. Hon sa att de fick det mycket svårt. Föräldrarna började istället att jobba på ett varuhus och arbetade och slet för att hon och hennes bror skulle kunna läsa på universitet. Vi fick också veta att om man skaffar fler än ett barn så måste man betala 200 000 yuan för barnets medborgarskap.
Vår sista kväll i Guangzou beslöt vi oss för att åka till shamilam Island. Det är en ö som kineserna tilldelade västerlänningarna för länge sedan, på den tiden var det bara en sandbank men idag står där en massa hus i viktoriansk stil vilket är väldigt konstigt. Det är som ett mini Europa kan man säga. Vi traskade omkring lite och kollade i några butiker och när vi blev hungriga så letade vi upp en restaurang. Vi fastnade för en "all vegetarian restaurant". När vi öppnade menyerna så upptäckte vi att det fanns skaldjur på bilderna. Jag blev genast på bättre humör och beställde stora räkor. När jag fick in dom upptäckte jag till min stora fasa att det var tofu formad som räkor. Jag behöver väl knappast säga att det var både segt och smaklöst. Det hela löste sej dock till det bättre då jag kom tillbaka till hotellet och beställde en clubsandwich med äkta varor!!!
Igår när jag och Ella åkte hiss så sa jag att hon älskade att titta uppåt när hon satt i bärselen och anledningen att hon älskade det var att man kunde spegla sej i taket. Att stå där i hissen nio år senare är en häftig känsla, vi kunde dela känslan av att stirra på oss själva i taket på ett annat sätt. Vi fnissade lite och tittade på varann. Nu så delar vi dofter och ljud från denna enorma stad med tolv miljoner invånare, för dofter och ljud är här hela tiden. Någon rensar fisk så det stinker på trottoaren, någon annan lagar nudlar som doftar ljuvligt. Smogen ligger som ett lock över staden, motorvägar klyver staden på broar mellan skyskraporna och vi tänker vilket märkligt ställe att bli förälder på. Eller kanske bara lite annorlunda. I morgon kommer vi att åka buss 40 mil söderut till Yangjiang som är en småstad med kinesiska mått (två milj). Yangjiang är outforskad mark för oss men det är den stad Ella kommer ifrån. Där kommer vi bla att besöka det barnhem Ella bodde på det första året i sitt liv. Så det ska bli både spännande och kul att åka dit i morgon.
