Vi har nu tillbringat fem dagar här på denna fantastiska ö som har så många ansikten och äventyr. Idag har vi varit på en helt öde strand och då menar jag verkligen helt öde. Vi har kastat oss i de höga vågorna och låtit oss spolas upp på stranden, precis som Robinson Crouse en gång gjorde för länge sedan. Vi har letat tomma kokosnötskal spanat efter krabbor som springer fort som bara den. Som kontrast till detta ligger staden här på ön med sina trånga gränder marknader och vimmel. Hur känns det nu då? Vi är så uppfyllda av allt vi upplevt på resan att det är svårt att greppa. I morgon påbörjar vi vår långa resa hem till Sverige. Det ska bli skönt att åka hem men vi har också så svårt att lämna det vi tagit som självklart. Hur kommer det att kännas att förstå vad alla säger? Hur kommer det att kännas att inte behöva använda teckenspråk när man vill bli förstådd? Hur kommer det att kännas att ingen bäddar ens säng? Hur känns det när ingen stoppar en för att ta bilder? Det har hänt vid ett flertal tillfällen. Jag är så glad att vi blivit vänligt bemötta och känner mej stolt över att Ella kommer från detta stora land!